Hej, Jonathan, popartisten här. En liten förklaring bara.
När pandemin slog sönder min inbokade Scirocco turné, just då min enda inkomst, ringde jag mitt skivbolag, mitt förlag och bokningsbolag och sa: jag gör vad som helst, blöjreklam eller skriver låtar till Tobbe Trollkarl – verkligen vad som helst – pengar måste in. Jag hade precis blivit farsa och ingen visste någonting om stöd från staten eller hur länge pandemin skulle pågå. Det va helt enkelt panik. Jag bad tyst en bön till himlen att slippa sälja exakt hela min själ.
Efter 3 dagar ringde ett danskompani och frågade om jag ville tonsätta en dansföreställning som skulle ha premiär ett halvår senare. 50 minuter musik byggd utifrån Karin Boyes poesi. Jag sa ja utan omsvep och ringde David Lindvall, musiker, kompositör och producent som jag jobbat med på olika sätt i över 10 år. Hans schema va lika kraschat som mitt och vi började arbeta direkt.
Det fanns ett slags manus att förhålla sig till, ihopklippta fragment, främst från Karin Boyes diktsamling Moln, men även från hennes större utgivning. Det va uppdelat i 12 scener, som vi gjorde till 12 ”låtar” eller stycken om man så vill. Föreställningen riktade sig till unga vuxna, och temat va just vuxenblivande i en dystopisk men euforisk värld. Världen är drömd, av en sovande gud är de allra första raderna i föreställningen, och vi lät det vara vår utgångspunkt. I de sju sammansatta orden finns en lätthet och ett löfte, men också ett existentiellt bråddjup. Ett hot, om Gud sover då kan vafan som helst hända. Musikaliskt tog vi oss alla friheter som föll oss in. Det är psalm, pop, house och folk i en osalig blandning, men vi försökte hålla oss fast vid just det, att musiken skulle gestalta en drömd verklighet. Jag tycker vi lyckades med det. Vi kallar det här projektet i all enkelhet för Moln, både som upphovsmän och som verk. Det är nedkortat från 12 scener till 7, och vi har kastat om ordningen från föreställningen. Nu är det inte längre en dansföreställning. Det är en liten skiva. Hoppas ni gillar.